Jobbig kväll igår kväll.
Ringde till Johan kring halv elva, då var han i stugan. Frågade vad han gjorde och han säger att han letar efter Smilla.
Jag frågar om hon är borta, och han säger att dom inte sett henne på närmare en timme. Så jag byter om till oömma kläder och slänger mig i bilen och åker ner!
Vi går där och ropar och skramlar med mat, och lockar spanar i säkert en och en halv timma, ingen Smilla i sikt.
Helt förtvivlade går vi in och sätter oss för att se på TV, men lämnar dörren öppen ifall hon skulle vilja komma tillbaka. Ingen katt kommer, jag och Johan turas om att gå ut korta stunder och locka på henne, men ingen katt.
Så tills jag går ut en gång och ser en katt vid uterummet, jag är helt övertygad om att det är Smilla och ropar på Johan och börjar locka febrilt! Johan säger att det inte alls är Smilla utan en grannkatt som är jättelik henne.
Jag följer efter henne för att försöka få tag på henne, men helt plötsligt bara försvinner hon. Spårlöst.
Vi går in igen och Johan somnar på soffan och jag i nån oskön ställning i fåtöljen med benen och rumpan på en sittpuff. Fortfarande med dörren öppen ifall hon skulle vilja komma in.
Vi vaknar kring halv sju, sju av att Johans mamma kommer in i TV rummet med Smilla i famnen, jag har nog aldrig blivit så lättad i mitt liv! Och Johan har nog aldrig flygit upp så snabbt ur sängen nånsin!
Jag var helt övertygad om att hon var död eller hade stuckit från oss, och aldrig skulle komma tillbaka, eftersom hon alltid brukar komma när vi lockat på henne.
Till saken hör nu att vi tror att hon löper, och att det är därför hon stack!
Så hon har säkert varit och parat sig med nån jäkla bondkatt nånstans så vi ska få oönskade kattungar. Men det återstår att se!
Ringer veterinären idag och frågar hur snabbt man får kastrera/sterilisera henne, eller om hon kan ha mask!?

Men nu är hon iaf hemma i Robertsfors i säkert förvar! Och hon har utegångsförbud